Hela våren har för mig blivit en lång kurs i en scrummasters dagar och jag har haft möjligheten att följa upplägget på möten och diskuterat tips och trix för att få alla att vara aktiva. Detta eftersom att min man har suttit hemma och delat kontor med mig sedan i mars.
Vad är då mina insikter
- Det är svårt att behålla teamkänslan i längden genom att bara jobba virtuellt, även om man ser till att få med virtuella fikatillfällen, lite bus och gemensamma virtuella aktiviteter utanför arbetstid. Detta även fast det är en ganska homogen grupp som är vana vid datorer och har bra uppkopplingar.
- När man inte träffas och har med det mellanmänskliga (snacket vid kaffebryggaren, någon som suckar så högt att någon annan undrar vad det är och så vidare) så blir det en frustration och lättare för personer att bli irriterade på varandra.
- Programmerare är grymma på planering, uppföljning och att utvärdera sitt arbete och justera och korrigera, men det kräver en hel del möten.
Jag har landat i att det som jag kommer att sno från den agila världen och som jag önskar att alla inom bygg kunde inse värdet av är de möten som de kallar retrospective. Det skriver jag mer om i nästa inlägg som kommer om en vecka 🙂
Bland de mer personliga insikterna är värdet i att ha ett grymt bra trådlöst headset (jag kör gameinglurar) att ha en skön stol, externt tangentbord och extra skärm samt att inte glömma bort att ta sig ut emellanåt. Det har verkligen varit perfekt med en hund hemma 🙂
När man inte har kollegor som ställer frågor eller möten som “stör” och har kaffet alldeles för nära så blir det lätt att man sitter stilla alldeles för långa perioder och jag känner att jag blir stelare i axlar och ryggen.