Nu har det återigen varit både föräldramöten och utvecklingssamtal för båda min barn (åk 4 och åk 7). Deras skola fungerar så himla bra men jag kan inte låta bli och undra vad som händer när dessa barn kommer ut i arbetslivet. (Jag har egentligen ingen aning om hur andra skolar fungerar men jag gissar att det är på liknande sätt).
För min dotter i åk 4 så börjar dagen alltid på samma sätt, de har ett tänt ljus projicerat på tavlan och då sitter de och läser tyst i sina böcker, under tiden skriver fröken upp dagens schema. För sonen är det lite annorlunda i och med att de har olika lärare men de har mentorstid tre gånger i veckan där de går igenom veckans planering med utflykter mm, pratar värderingar, hur alla mår och lite mjukare saker.
På många av lektionerna finns det en tydlig planering som skrivs upp på tavlan med några få stödord, så som målet med lektionen. Inom matten till exempel arbetar de enligt, försök själv, fråga en kompis, fråga fröken. De pratar om hur de resonerar och är vana att lyssna på andras resonemang.
Föräldramötena och utvecklingssamtalen (som barnen håller i själva) börjar alltid med en “Samskapande inledning”, tydliga punkter (föräldramötena innehåller även någon pulshöjande aktivitet) lärandeaktiviteter och avslutas med “Ett vackert avslut” med någon positiv känsla att ta med oss.
Jag har gjort övningar som “bikupan”, “mötas på mitten” och “talkort” som är naturliga saker som är med i planeringen.
Alla barn är dessutom vana att veta vilka mål de strävar efter och har en plan för hur de ska nå dit.
Mina barn går på en skola som naturligt utbildar dem till agila coacher, samverkansledare, projektledare, chefer och hur man arbetar mot mål och bygger team. Allt det som vi vuxna strävar efter idag!
Det gäller att vi gamlingar snabbar på för att ändra vårt tankesätt om vi ska hänga med. Ensam är inte stark!