Den sista tiden har jag funderat på team och om det är skillnad på hur teamet upplever att de själva fungerar kontra hur de uppfattas.
Jag har nyligen tillbringat en tid som nära anhörig på en palliativ avdelning och sett och känt hur personalen har hanterat patienterna och framförallt oss anhöriga.
Såväl patienter som anhöriga hanterades med yttersta respekt, inget gjordes med patienterna utan att sköterskorna hade tilltalat dem med namn och förklarat vad de skulle göra och varför (oavsett vilken vakenhetsgrad de hade). Vi anhöriga fick raka och tydliga svar och fick vara delaktiga i beslut. Om de var osäkra på effekten av viss medicin så berättade de detta, om de däremot var säkra på att något skulle hjälpa mot smärtan så lovade de detta och levererade resultat.
De höll koll på vilken anhörig man tillhörde, lyssnade på oss, läste snabbt av hur man mådde och hade alltid en passande kommentar när man var ute i uppehållsrummet. Vi kände oss alla sedda utan att det tog tid och engagemang från patienterna.
Detta skedde som en grupp. Under veckan vi har där träffade vi två läkare, en kurator, en fysioterapeut, ett antal sjuksköterskor och ännu fler undersköterskor som alla agerade samstämmigt. Jag uppfattade hela personalen som ett enda välfungerande team, men jag blev väldigt nyfiken på hur de själva uppfattar sig. Vad är det jag ser utifrån? Är det ett medel på uppfattningen som teamet själva har? Mår individerna automatiskt bra? Det måste jag fundera lite mer på. 🙂
Men alla ni som funderar på om det går att få en avdelning att arbeta åt samma håll, att på kort tid skapa tillit till professionen eller att få gruppen att prestera mer än individerna.
Er kan jag meddela att det går men det kräver ett tydligt mål med verksamheten och tydliga roller och mandat, som sedan bygger en grund för önskade processer, rutiner och framförallt beteenden.