I en stressad organisation är det lätt att hamna i tankesättet att “jag gör allt” och “ingen annan bryr sig”. Att det bara är du som förstår vad som måste göras och varför.
Hit kommer man när rutiner, struktur, kommunikation och en känsla av kasam(sammanhang) inte finns och arbetsbelastningen ökar. När individer börjar tänka såhär på företaget så blir de också sämre på att dela med sig information och delegera arbetsuppgifter och spiralen går nedåt med fullt av individer som tycker att de är de enda som arbetar, som springer i sina stuprör och försöker lösa akuta händelser.
Min erfarenhet av detta är att det bara är att dra i nödbromsen om man får den här känslan, ta in en konsult och strukturera (inte göra om eller hitta på något nytt utan strukturera det som finns), peka med hela handen och prioritera, se till att kommunikationen kommer igång och få personalen att hinna se varandra igen. (Det låter lätt va?)
Om man vill uppmuntra de anställda till att hitta gemensamma saker så är det inte något som (enligt mig) klår filmerna från Danska tv2 “All that we share” som finns i flera versioner. Vi är alla så lika det gäller bara att vi är nyfikna nog att prata med varandra och lyssna på varandra för att bygga pusslet.