Jag tänker ibland på små val som jag har gjort i mitt arbetsliv som jag har insett senare har varit riktigt bra beslut.
En av de saker jag gjorde var att jag arbetade på somrarna och tog semester på andra tider på året. (Det var innan mina barn och stängda förskolor/skolor och liknande.)
På den tiden arbetade jag som projektledare och de flesta byggprojekten stod stilla eller gick på sparlåga under byggsemestern. Tre somrar var jag den enda projektledaren som arbetade hela sommaren(de andra hade redan familj), jag hann såklart med att komma ikapp med dokumentationen vilket var toppen men det var inte det bästa.
Det bästa var att jag fick prova på helt andra arbetsuppgifter, hade tid att lära känna jättemycket folk på andra ställen i organisationen och fick försöka lösa diverse mer eller mindre “omöjliga” frågor. Trots att det tog tid lång tid för mig att lösa en del saker så var alla de som behövde hjälp så himla glada. De var glada för att solen sken, för att de hann med att ta en glass på lunchen, för att de fick tag på någon överhuvudtaget och för att jag försökte hjälpa dem (även om jag inte alltid lyckades). 🙂
Varför kan vi inte behandla varandra så de andra 48 veckorna på året? Utgå från att alla gör sitt bästa och vara snälla mot varandra?