Tänk dig ett jobb där din chef känner dig, vet vad du är bäst på, vad du behöver bli bättre på och vad som är dina sämsta sidor.
Tänk dig sedan om chefen har hjälpt till och anpassat dina arbetsuppgifter så att du till minst 80 procent har uppgifter som du är bra på, typ 18 procent har uppgifter som du kan bli bättre på (men som inte kräver otroligt mycket energi att förbättra utan mer övning) och 2 procent sådan som du i vanliga fall skjuter upp i flera dagar för att det krävs så mycket energi att få det gjort (det kanske är vissa telefonsamtal, att skriva protokoll, få ihop ekonomirapporten eller att kalla till möten). Tänk om resten av dina mest energikrävande uppgifter sköttes av någon som faktisk gillar dem och dessutom tycker om att hjälpa dig att prestera bättre.
Hur menar jag?
Jo, det finns så många grupper som vi inom bygg skulle kunna ha som “avskräckande exempel”, se bara på läkare som lägger en massa tid på journalföring och inte hinner träffa patienter, eller lärare som bara får mer och mer arbetsuppgifter utöver att undervisa. Resultatet blir inte bra när specialister ska göra allt. Hur ska vi tänka för att inte hamna där?
Vad är motsvarigheterna inom bygg?
Det kan vara den grymma snickaren som blir satt som arbetsledare och sköter det superbra, men inte har koll på basic administration (som vi kontorsråttor tar för givet) och får lägga orimlig tid på att administrera, eller fastighetsskötaren som ser till att husen mår bra och fungerar perfekt och hyresgästerna är glada men som är dålig på att skriva och därför inte dokumenterar. Platschefen som är grymt bra på att driva jobbet men hatar att prata inför grupper och drar sig för varje liten fika och firande för att hen då förväntas säga något käckt i fikarummet, osv.
Tänk att få känna att du levererar och verkligen bidrar till bolagets framgång 80% av tiden, att du utvecklas 20% av tiden och att din chef förstår och vet vad som är jobbigt för dig och ser till att du slipper delar av det, och känner dig så mycket att hen kan berömma dig när du gjort något som är energislukande för just dig.
Är det en ouppnåelig utopi?
För mig är detta kärnan i ledarskapet, att känna, hjälpa, stötta och få sina medarbetare att må bra och prestera så mycket som möjligt. För att uppnå detta krävs TID, tid att bygga förtroende, tid att leda och tid att stötta sina medarbetare.
Tyvärr finns det mycket som tyder på helt orimliga krav på dagens chefer, det är dags att vi börjar välja väg.
Ska cheferna fokusera på att dokumentera, sitta på otydliga möten och vara tillgängliga för sin chef eller ska de få lov att fokusera på sin egen avdelning och att få varje individ att må så bra som möjligt så att de presterar så rätt saker som möjligt.
Jag menar inte att vi ska sluta dokumentera och sluta ha möten, men vi ska dokumentera rätt (varför? till vem? i vilket syfte?) och vi ska ha tydliga möten med agendor och struktur. Våga börja ställ krav och ifrågasätta era arbetssituationer, vad är ni anställda för?